VAD GÖR JAG OM 9 DAGAR?

Nolle- p är igång. Det är full fart och schemat är hektiskt. Det är jätteroligt, jag gillar nolle-p, jag gillar nya studenter och jag gillar läx. Det är nog mestadels tack vare dem och lite annat som jag bestämde mig för att fortsätta bli lärare, ge det en chans till. På tisdag börjar jag därför med engelska mot gymnasiet. Det kommer bli tufft, men jag tror jag klarar det. Som min visa mamma babblade på om något "universum vill hjälpa dig om du tänker positivt.." fattade inte mycket men det kändes bra att prata med mamma. Jag saknar hem-hemma. Var hemma senast vid Antons student. Jag vill hem en sväng. Få prata, gråta och äta. Något annat än att bara känna mig vilsen och deppig. Vilket jag inte är varje dag men man har sina stunder såklart.

Dagarna rullar på fort och jag vet hela tiden i bakhuvudet att det är en vecka och några enstaka dagar innan du lämnar mig här. Inte ensam men tom. Klycsha, kanske ni tänker men det är så konstigt för mig att du inte finns här varje dag, att jag inte kan komma hem och se dig, prata med dig och nästan sitta ihop med dig. Du är nog den som vet allt och ingenting om mig och ja, inte som en syster utan mer. Soulmate skulle jag nog kalla det. Jag vet att jag har fantastiskt många underbara människor kvar här, både i linkan och hem-hemma men det hjälps inte fullt, för du är den jag litar mest på i hela min bubbla. Mer än någon annan.

(Ursäkta min sentimentala del i detta inlägg, men det kan inte hjälpas och så är det bara)

Minns vår första [hg]-kväll, vår första fest och början på två år jag aldrig klarat utan dig.