Öppnar bildörren och känner att äntligen är jag framme. Går som vanligt in och väntar på att älskade Basse ska hoppa av glädje och resterande familj ska hälsa en välkommen. Trodde ju ganska fel där - inte en kotte hemma och tyst som graven - vad hände med musiken liksom? När bror min väl anländer går han fram och slår mig i handen och säger något om listen på bilen som jag kan ha råkat missa förra gången jag körde till Småland och går sen vidare. Hej?
Det är en konstig känsla att komma hem - mitt första hem vill säga. Det känns inte som att man varit borta mer än en dag, eller möjligtvis två. Allting är sig likt och de som bor här har vanorna kvar och samhället rullar på i sin enkla vardag. Studenterna är som vanligt under studentveckan laddade till tusen och resten bara hänger på. ETT år sedan vi 89or var exakt likadana och helt omedevetna om vad livet skulle bära av. Vilka minnen och vilken lycka jag känner, både över förra året och mina nuvarande val - jag har ändå åstadkommit något under ett år, härligt.
Innan det bar av mot Växjö idag så kände jag ånger över att behöva lämna L-köping. Det är nästan så att jag önskar att sommaren går fort, att alla samlas i linkan igen och att festerna och alla mysiga och sociala kvällar påbörjas igen, nästan.
Nu kommer mamma och Basse, later! /T.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar