Några funderingar

Det slog mig, under tiden jag duschade att jag måste reda ut den såkallade "perioden", som alla människor tydligen genomgår, minst en gång i livet. Innebär alltså att i en viss ålder, oftast runt 18-25 så är ungdomar inne i en period där de vill testa och utforska singellivet, så att säga. Kanske har haft ett långt förhållande eller kör all-in bara för att. Flörta, ragga, kalla det vad du vill. De är rädda för att bli äldre och plötsligt börja tänka - har jag levt tillräckligt? är hon/han den rätte? jag vet själv att jag totalförnekade detta påstående när jag hörde det och sa - "nej, jag kommer inte hamna i någon fas, jag klarar mig bra med dig". Jag tror fortfarande att jag skulle kunna klara mig, men nu när singellivet är här - är jag då i en period eller vad kallas det? Det får mig att tänka tillbaka på förra våren- underbar tid med bal och student, en kort peiod som singel, och då, då levde vi, verkligen. Sen föll jag tillbaka i gamla spår. Nu är det vår igen, det är samma sak... Så, är det då våren som spelar ett spratt med känslorna eller är det nu dags att leva ut, på riktigt, ordentligt, utan att tankarna går tillbaka till dåtid. Isåfall, vilken ålder tar perioden slut? Vart går gränsen för hur kul man kan ha och kommer det bli ensamt? Förra våren vart det "partytilda", så frågan är, är hon tillbaka, och hur länge stannar hon den här gången? Jag vet inte om jag gillar den sidan - men vad jag vet är att jag lever, jag lär, jag upptäcker nya känslor, jag vill så mycket och jag är inte klar, än.